Här är två journalistiska dilemman – och hyllade metoder som plötsligt blivit ifrågasatta.
Notiser
Kameran är inte farlig!
Skakande gör lokalreportern en gest mot den lilla turistkameran i den andra handen. ”Och så ska vi ta en bild också.” I ett försök att avdramatisera hela situationen basunerar journalisten ut att den minsann inte är någon fotograf. Intervjupersonen börjar skruva på sig – hur kommer bilden egentligen att bli?
I en kolumn i Aftonbladet tidigare i år vände Peder Kadhammar på begreppen – kanske är det bara bra att inte journalister skaffar sig ett stort förtroende? Det får mig att fundera över om det finns olika typer av förtroende – och om krisen är allvarligare i dag än någonsin.
Fler serierutor om media finns på Mediemänniskans Facebooksida
Kjell Häglund skriver välformulerat och vettigt i Journalisten om vissa journalisters naiva lust att vidarebefordra obekräftade rykten på nätet. ”Jag har inte tid att kolla alla som skriver saker” fick han som svar när han ställde en tv-profil mot väggen. Grundproblemet är dock inte att journalister befinner sig i sociala medier – utan hur de gör det.
Infografik: Morgonmötets våndor
Jo, nog är pressläktaren död alltid
Christian Edwertz har skrivit ett intressant gästinlägg på bloggen Jardenberg unedited. Han skriver att idrottsklubbarna har svårt att styra informationsflödet under och efter matcherna. De borde strunta i intetsägande presskonferenser och bjuda in till allmän diskussion om varumärket.
Begreppet ”aktualiteter” har retat mig som nyhetsmänniska sedan första dagen jag hörde det. Ordet används, oftast internt, på redaktioner för att beskriva något i stil med ”ett vitt spektra av nyheter och aktuella händelser”. Problemet, som jag ser det, är att det mesta som nyhetsmedier producerar är aktuellt vilket gör att du kan beskriva nästan allt som ”en aktualitet”. En fara är också att samhällsbevakningen glöms bort i skuggan av aktualiteterna.
På Medieormen, Sveriges Radios sajt om nästa generations journalistik och sociala medier, pågår just nu en intressant diskussion om fördelar och nackdelar med att gå ut med en nyhet på Twitter först. Utländska mediebolag har infört restriktioner som på olika sätt ska minska reportrarnas möjligheter att själva avgöra när en nyhet ska twittras ut. Kritikerna tycker att detta ger en centralisering kring desken som är negativ för trovärdigheten. Någonstans där, mittemellan, befinner jag mig.
Lokaljournalistik. Ordet verkar röra upp en mängd associationer som skildringar av kafferep, glada barn och djur – men ibland, och bara ibland, råkar de lokala journalisterna snubbla över en ”riktig” nyhet. Ett scoop. Som när allehanda.se fick bekräftat att Stefan Löfven var föreslagen som ny partiledare för Socialdemokraterna. Jag undrar: Vad hände med all journalistik däremellan?
Som vanligt efter vågskvalp inom politiken eller andra stora nyheter följer nu en enorm debattglöd och vilja att kritisera journalisterna. Här är några punkter att fundera på innan du avfyrar en skur av mediekritik.
Jag tycker att nyhetssajter både borde erbjuda två flöden: Ett med senaste nytt och ett med dagens största nyheter. Här kommer en spaning: Det blir vanligare att nyhetssajter gör just så. Ett exempel är DN.se som låter dagens toppnyheter ligga kvar i en svart remsa längst upp på sidan. Att göra en sådan uppdelning låter webbredaktionen att hålla huvudflödet rejält uppdaterat med det absolut senaste som hänt, även om kungen avgick mycket tidigare under dagen.
Behöver publiken en påa?
SVT erbjuder sina nyhetssändningar utan på- eller avannonser i sin webbkanal Play Rapport. Att erbjuda nyhetsinslag on demand utan påannons är vanligare när nyhetssajterna blivit mer multimediala.
Innan jul skrev jag en debattartikel på sajten Second Opinion, angående Världen Idags text om hur riksmedierna betett sig i Långared, där ett fruktansvärt dubbelmord skett. Efter artikeln på Second Opinion visade det sig att mediekritiken var överdriven.
Mediemänniskan.se firar 100 publicerade blogginlägg. Jag har valt ut elva artiklar ur arkivet som du kanske missat.