lördag 18 januari, 2020

Mediemänniskan.se

Inspiration och input för nyhetsjournalister.

Parajournalistiken är förvillande lik journalistiken


Sent omsider upptäckte jag Per Svenssons intressanta krönika i Sydsvenskan (skåningar; ha överseende med mig). Den är några månader gammal, men ack så aktuell, inte minst med tanke på Politiskt inkorrekts aviserade nedläggning. Den handlar om parajournalistiken, det där som ser ut som om det vore journalistik men som ”inte accepterar eller intresserar sig för journalistikens ideologiska, filosofiska och moraliska överbyggnad”.

Några av de intressanta kärnorna i texten:

  • En SOM-rapport som Per Svensson refererar till visar att ju mindre flitiga papperstidningsläsare vi är, desto mindre flitiga är vi som nättidningsläsare. Det behöver alltså inte vara så att läsarna bara ”flyttar in” på webben.
  • Prenumerationsviljan har minskat i alla socialgrupper, också bland de mest väl­utbildade.
  • Så kallad parajournalistik konkurrerar med ”de riktiga” journalisterna och det finns tre typer av parajournalistik: Den nörddrivna, den idiologidrivna och den affärsdrivna.
  • Per Svensson kommer till intressanta och konkreta slutsatser kring varför parajournalistik inte är bra, men de tänker jag inte avslöja här – det är bättre att du läser texten.

 

 

 

Kommentarer:

  1. Parajournalistik defineras som ”den uppsjö av nyhets- och informationskällor som hotar journalisternas auktoritet och professionella färdigheter i deras traditionella roller”.

    Det säger väl allt. ”Parajournalistik” är inget hot mot demokratin, den är ett hot mot ”Journalisterna”.

    • Ja, parajournalistik konkurrerar och tränger i viss mån undan traditionell journalistik. Själv värnar jag om de etiska regler och överväganden som journalistik innebär. Dessa gäller inte för parajournalistiken.

  2. ”Parajournalist” är den som sätter karriär före ärligt rapporterande och sökande. Parajournalister återfinns i de stora drakarna och i public service.

    Äkta journalister är de som utan betalning, utan hopp om framtida karriär, ändå kämpar för att föra ut det de tycker bör komma fram. Dessa återfinns i några få små papperstidningar, i ett tiotal nättidningar och desto fler bloggar.

    Att de välbetaldas ägare nu känner sig så hotade, att deras journalister sätts att driva kampanjer mot barfotamedia, vilka framställs som Djävulens redskap, skiljer agnarna från vetet. För den välbetalde journalist som verkligen brinner för sitt yrke, blir glad och inspirerad av uppstickare. Inte minst då de stärker journalistikens roll gentemot särintressen. Den som vill tjäna ägaren och bevara medias klassystem, slickar uppåt och sparkar glatt nedåt, mot de svagare journalisterna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *