onsdag 16 januari, 2019

Mediemänniskan.se

Journalistbloggen med 2 000 besökare i veckan.

Lokalredaktionen är inte bara en språngbräda

De lokala medierna ses ibland som en plantskola åt riksmedia. Den bilden bör förändras. Lokalmedia är inte bara en inledning på karriären – utan kräver också kompetens och medarbetare med erfarenhet.

Jag förbluffas när jag ibland hör kollegor som själva arbetar lokalt tycka att det är mer ”lyckat” att arbeta med riksbevakning.

Många blir förvånade när de hör att jag siktar på ett arbetsliv lokalt.

Själv tycker jag att det är otroligt givande att jobba lokalt. Ofta har lokala medier mindre resurser, vilket gör att det ställs höga krav på medarbetarna att ha multikompetens. Vilket, hör och häpna – jag tycker är roligt.

Under en och samma arbetsdag kan jag få sända nyheter och få göra intervjuer. Jag kan få hålla i en bandspelare, en stillbildskamera och redigera video. Som journalist får jag publicera min story både i etern och på webben.

När jag då snappar upp att min plats i hierarkin inte skulle vara värd så mycket i jämförelse med en riksreporter blir jag matt.

Inte så mycket för att prestigen har betydelse – utan mer på grund av den andra konsekvensen: kraven på lokalmedier blir automatiskt mycket lägre genom att tänka så.

Lokala journalister har en jätteviktig roll att spela. Deras arbete är ingen språngbräda, utan ett möjligt mål. Samma krav bör ställas på en lokal programledare som på en röst som hörs i hela landet. Varför skulle 100 000 läsare av en lokaltidning vara värda ett slarvigare hantverk än de krav vi ställer på en DN-reporter?

Faktum är att de flesta journalistjobb finns lokalt.

Här behövs drivna nyhetsjägare som kan granska makten över miljardbelopp, stå för en kontinuerlig bevakning och ha multikompetens.

Har du några månader på en riksredaktion är det meriterande. Då har du lärt dig delar av det du behöver kunna för att jobba här, lokalt.

Är du sugen att ta ett steg upp i karriären?

Kommentarer:

  1. Inträngande reportage med kvalitetsmässigt djup kan snart bara göras lokalt eller i säsongs-TV med långa ställtider.

    Mitt problem är att jag inte litat på de ”journalister” jag hittills mött.

    1980-tal: Jag fick inga frågor alls, man fotograferade min rygg och stavade sedan mitt namn fel.

    2000-tal: Jag fick inga frågor alls, man fotograferade min rygg och påstod att jag hade min kollegas namn.

    2010-tal: Jag fick inga frågor alls (eftersom jag vägrade att alls delta), man fotograferade min kollega och noterade sedan skriftligen då han påpekade:
    – Jag heter Johnson, som utombordaren. J-O-H-N-S-O-N.
    Naturligtvis publicerade man en bild på hans rygg och döpte om honom till Johansson.

    Hur fasen ska man tro att en sådan klåpare sedan kan få alla fakta rätt?

    Det fick han heller icke.
    Men, för er i branschen ger detta enbart fler möjligheter!

  2. Pingback: Lokalreporter – Ingen karriärsprångbräda | Ritu Andersson

  3. Du har så rätt! Dessutom är det idag lokalredaktionerna, om de kan bilda okonventionella nätverk, som tar över stafettpinnen från de ”döende drakarna”.
    Själv har jag efter mer än 40 år på Stockholmsredaktionerna byggt upp en av lokalbefolkningen uppskattad lokaltidning på nätet.
    Inte för att folk på landet har lägre krav utan för att det är lokalbevakning man först och främst vill ha.
    I Stockholm fick jag aldrig användning för min samlade kompetens utan sattes i ett fack.
    Idag spelar jag med alla strängarna på min lyra: skriva, fotografera, filma osv.
    Omvärldsbevakningen sköter man parallellt och enkelt via webben:)
    Lokaljournalistiken visar vägen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *