söndag 27 maj, 2018

Mediemänniskan

Journalistbloggen med 2 000 besökare i veckan.

Robotjournalistiken inte automatiskt ett hot

Lite humoristiskt är det, när jag skrollar igenom artiklar om robotjournalistik, att de flesta ställer roboten mot journalisten: ”Snart behövs kanske inte journalisten längre, hö hö hö”.

Inte så underligt, eftersom det är journalister som skrivit texterna om robotjournalistiken, och att de satte kaffet i vrångstrupen när de först fick höra talas om fenomenet. Troligen var deras första tanke ”men då behövs ju inte jag”.

Själv hade jag inte haft något emot att ha en robot vid min sida

De flesta är i dag överens om att branschen snurrar snabbare och snabbare, det ställs högre krav på journalisterna, som dessutom blir färre (av andra skäl än robothotet).

Med robotar som skriver notiser och tar hand om vardagsrapportering, skulle tid frigöras som kunde användas till att arbeta med riktig journalistik. Den där journalistiken som alla efterfrågar. De tidsödande granskningarna, de personliga reportagen, synvinklarna som aldrig hanns med tidigare.

Som Lou Ferrara på nyhetsbyrån AP svarade när Poynter intervjuade honom:

”Jag kan inte ha journalister som spenderar massor av tid på databehandling. Istället behöver jag dem som reportrar.”

Här finns två exempel på sportartiklar som använts i forskning om robotjournalistik. Den ena texten är skriven av en robot, den andra av en människa. Jag gissade direkt vilken som var vilken. Roboten koncentrerade sig på fakta som lätt kunde bytas ut mot en annan match — människan såg vinkeln just i den här matchen; det unika.

Det är inte säkert att robotjournalisterna ska satsa på att skriva artiklar

Robotarna kan lika gärna presentera fakta på andra, mer lättöverskådliga, sätt på en nyhetssajt. ”Här är de senaste larmen”, ”här inträffade trafikolyckorna” och ”så gick det nyss i matchen”. Punktlistor, kartor, kurvor och grafik.

Pilla ni med det, robotar, så tar vi hand om det roliga!

Kommentarer:

  1. Pingback: När robotar fixar texten | Unn Edberg

  2. Robotar lär aldrig bli riktigt bra på att intervjua. Dessutom undrar jag om det finns någon algoritm för humor och snärtiga formuleringar.
    En av utmaningarna i vårt yrke är att förmedla fakta så att det inte känns som om det gjordes av en robot. Därför borde inte robotarna vara något problem.

    • ”En av utmaningarna i vårt yrke är att förmedla fakta så att det inte känns som om det gjordes av en robot.”

      Jag vore nöjd om journalisterna alls klarade av faktarapporteringen. Humor och snärtiga formuleringar känns som överkurs.

        • Ja, det är jättetråkigt att tycka att de allra flesta journalister är dumma som spån, men jag kan inte tycka annorlunda när journalistiken och journalisterna inte håller högre klass än de gör. Om vi tar ett gammalt exempel där journalisterna inte verkar intressera sig för sanningen så kan det vara mordet på John F Kennedy. Bland andra SVT vidmakthåller eller åtminstone hjälper till att vidmakthålla, genom exempelvis Leif G W Persson, uppfattningen att Lee Harvey Oswald var ensam mördare, när den förklaringen av mordet varit helt vansinnig från dag 1. Det finns många andra exempel på världsnyheter där journalister tycks vägra att ens sätta sig in frågorna eller diskutera dem sakligt. Är det då konstigt om allmänhetens förtroende för journalister är mycket lågt?

  3. Robotjournalistik skulle också kunna vara beteckningen på det nästan alla journalister redan gör idag, nämligen vidarebefordrar nyheter från de stora nyhetsbyråerna utan nödvändig reflektion, granskning och kritik.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *