tisdag 23 juli, 2019

Mediemänniskan.se

Inspiration och input för nyhetsjournalister.

Är det en bra idé att stoppa citatgransking?

Uppdaterad | New York Times har infört en ny policy, där det framgår att tidningen inte längre kommer att intervjua personer som kräver att få läsa och godkänna sina citat innan de publiceras.

New York Times gick ut offentligt och berättade om den nya policyn, bland annat efter den här artikeln där det framgår att många reportrar låter intervjupersoner granska vad det kommer att stå att de säger. Det senaste dygnet har policyn varit föremål för en lång diskussion i Facebook-gruppen Journalistbubblan.

Självklart är det ett problem om intervjupersoner kan styra artikeln så att den blir mindre kritisk – och om kontroversiella uttalanden slipas av.

Samtidigt finns det alltid en risk för missförstånd, när andemeningar försvinner och när journalister förenklar talat språk till ett citat som går att läsa.

Det senare är en av journalistens största utmaningar. Att förenkla, utan att göra det för mycket. Skrivs talspråket ut precis som det sägs på en bandspelare blir det oftast väldigt svårt att hänga med för läsaren. I tal kan intervjupersonen backa, ta om, lägga till småord, säga uppenbara felsägningar och humma eller mumla.

Kan sätta en trend

Ett sätt för New York Times att förvissa sig om att de faktiskt publicerar korrekta citat är förstås att på plats fråga om man har förstått intervjupersonen rätt. Då är skillnaden till att den intervjuade får läsa de utskrivna citaten inte så stor.

Risken med New York Times nya policy är att den sätter en trend där alla intervjupersoner inte får chansen att förklara sig närmare. Det vore synd.

Jag vet tidningar som sätter en ära i att låta ovana intervjupersoner läsa texten innan publicering. Jag antar att det inte är dessa ovana case som New York Times vill stoppa från att ha inflytande.

Två olika vägar

Det gäller att se skillnaden mellan dessa olika sätt att arbeta:

  1. Intervjupersonen får läsa citat eller text för att korrigera faktafel eller missförstånd.
  2. Intervjupersonen får läsa citat eller text för att godkänna artikeln och ha möjlighet att eliminera kritiska vinklar.

Uppdatering 2 oktober 2012:

Diskussionen fortsätter på Medieormen. Där har Susan Ritzén skrivit ett inlägg om sin syn på citatgranskning.

Här är delar av mina kommentarer till den artikeln:

Intervjuade bör känna igen sig

När jag tänker på citatgranskning tänker jag i första hand inte på politikern som försäger sig eller den medietränade vd:n som reportern spelar in. I de fallen kanske inte citatgranskning bör användas alls. Istället tänker jag på de intervjupersoner som är ovana vid att framträda i medier.

Jag tycker att det finns många tillfällen då både läsaren, reportern och intervjupersonen kan tjäna på att citaten återges på ett sådant sätt att den intervjuade känner igen sig. Att ställa om samma fråga flera gånger är förstås ett sätt. Att låta en intervjuperson få granska citaten är ett annat. Beslutet och ansvaret för eventuella ändringar ligger förstås kvar hos reportern.

Små fel relativt vanliga

Personligen har jag befunnit mig på båda sidor av en intervju. Dels har både jag själv och familjemedlemmar intervjuats utan bandspelare om vardagliga ämnen (familjesidan, livsstilsreportage, personporträtt) och vid samtliga tillfällen har vi som blivit intervjuade inte riktigt känt igen oss i flera citat eller referat. Det är inga fel som är så grova att vi hör av oss till redaktionen för att få in en rättelse. Men det är fel. Så menade jag inte, så tycker jag inte, så var det inte.

Även att en person har en viss åsikt är fakta. Person X tycker si. Person Y tycker så. X eller Y borde inte kunna skylla på att hen är felcitad, om vi verkligen kan belägga det. Susan Ritzéns förslag på bandspelare är mycket bra, men det är långt ifrån alltid som den används.

Kanske bör vi höra av oss efteråt?

Hur ofta hör vi journalister av oss till ovana intervjupersoner och case i efterhand och frågar hur de ser på publiceringen? Vilka konsekvenser fick den? Var allt korrekt återgivet? Jag har kollegor som ringer upp i efterhand och som har fått åtskilliga aha-upplevelser av att göra så.

Vad tycker du? Skriv en kommentar här nedanför!

Nick Näslund
Mediemänniskan.se

Kommentarer:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *