lördag 19 september, 2020

Mediemänniskan.se

Inspiration och input för nyhetsjournalister.

Ger det någon effekt att skälla på media?

De flesta svenska redaktioner har nog ungefär samma erfarenheter. Många samtal från publiken handlar om kritik mot medierna i allmänhet, eller redaktionen i synnerhet. Frågan är vad denna våg av kritik ger för effekt på hur vi journalister tar till oss konstruktiva synpunkter.

Samma problematik finns säkert i många offentliga yrken: polisen, vården och skolan till exempel.

Ett exempel:

Tänk dig att du arbetar i kassan på ett snabbköp. Varje dag klagar tio kunder på din butik. Priserna är för höga, sortimentet för litet, inga varor av just ett speciellt märke, för svårt att hitta och för ostädat i grönsaksdisken. Det mesta av kritiken har diskuterats bland personalen i affären, som har kommit fram till att kritikerna i stort har fel, eller att det inte går att ändra på så mycket. Personalen hinner bara städa bland grönsakerna tre gånger om dagen till exempel.

Du gissar att mycket av kritiken beror på annat, exempelvis att kunderna är ensamma, bittra, har ont eller har blivit illa behandlade någon annanstans. Objektivt sett är det kanske mest synd om kritikerna, tänker du, och försöker bemöta alla klagande kunder med respekt och förståelse.

Men en del av kritikerna har rätt. Det finns inga varor av ett speciellt märke som många kunder vill köpa. Nu tvingas de åka till en annan butik för att handla. Det är långt och krångligt, och kunder blir uppretade och uppgivna över att din butik inte verkar förstå problemet.

För dig blir till slut all kritik samma sak: klagomål. För att orka med att ta kritiken hittar du strategier för att bemöta den vänligt, för att sedan mota bort den mentalt.

Är det då ens ett problem?

Vissa kanske skulle hävda att butiken har rätt att bestämma själv utan att lyssna på kunderna. Andra skulle kanske tycka att butiken borde lyssna mer på kunder som för fram konstruktiv kritik för att affärerna ska lyckas bättre. Ytterligare några skulle påpeka att de kunder som för fram kritiken inte nödvändigtvis behöver representera en majoritet, och därför inte automatiskt har något att säga till om.

Jag fick ett standardsvar som svar

En gång, innan jag blev journalist, skrev jag till en tv-kanal med en synpunkt. Det jag fick tillbaka var ett standardsvar som kortfattat bara svarade på en av två frågor som jag hade ställt till kanalen. Den enda möjlighet att få kontakt var via en speciell avdelning för tittarkontakt. Möjligen förde avdelningen vidare kritiken till producenten för tv-programmet, fast det kan jag ju omöjligt veta.

Som tittare kände jag en viss uppgivenhet. Samtidigt vet jag inte om jag representerade någon majoritet av tittarna i min synpunkt. Borde jag ens ha framfört kritik, som drunknade, och behöver publiken ha någon makt över medierna? Och i så fall hur?

Dela med dig av dina tankar i en kommentar!

Läs mer om förtroende och hat mot journalister

Nick Näslund
Mediemänniskan

Kommentarer:

  1. Pingback: Klaga inte på mig – jag lyssnar ändå inte |

  2. kul att du tar upp det här, jag har tänkt på det rätt mycket. många av oss tycker ju illa om när medierna går mot säljknep mer än nyhetsförmedling, men om redaktionerna drunknar i klagomål som de inte har förmåga att ta hand om på ett bra sätt (tex sålla ut galenheter)(vad som nu är galenheter osv) – då finns det ju bara marknaden att gå efter. siffror. när DN fick kritik för att de aldrig skriver om husby, så kontrade redaktören med siffror på hur ofta husby nämns i artikelregistret, men det var ju inte så kritikerna menade. Jag förstår att de inte ids lyssna… och det måste vara oerhört svårt att hitta något sätt att sålla bland det som kommer redaktionen till del i form av klagomål. jag jobbar själv i kassa och det finns en skillnad mellan bättre och sämre arbetsgivare – en bra kan sålla bland klagomålen och IDS lyssna på de klagomål som ev går att göra något åt. då blir det också lättare att ta emot skiten i kassan, och kunderna har större förtroende för etablissemanget sp att säga, för de märker förändringar. Men det är ju också svårt att inte bara gå på allas smarta lösningar och sen blir det helt förvirrat i stället… Men detta är kanske något som redaktionerna borde satsa på nu när läsandet är i kris. jag tror den viktigaste rollen som vi tappar när vi läser själva på nätet och what not, är redaktörskapet, samtidigt som det yrket inte verkar ha hängt med i svängarna. en bra redaktör kanske dessutom måste kunna sålla och lyssna bland klagomålen? om det bara är journalisterna på ”golvet” som får ta emot, då tappar man mycket tror jag. vad kan en underbetald frilans göra liksom.

    • Intressanta synpunkter! Det är en svår balansgång och en stor utmaning. Det första steget tror jag är att lyssna och ta in, men frågan är hur mycket? Och hur mycket på de som ringer eller mejlar? Representerar de majoriteten?

      Samtidigt sker spännande projekt med publiken i fokus på många redaktioner – och hela diskussionen kring ”journalistik 3.0” kretsar ju kring samspelet mellan duktiga journalister och engagerad publik. Kanske är det ett hopp?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *