lördag 19 september, 2020

Mediemänniskan.se

Inspiration och input för nyhetsjournalister.

Många reaktioner om journalisters förtroende

 

Vad har gått fel och hur kan journalisterna stärka sitt förtroende? Här är ett urval av bloggläsarnas kommentarer efter Mediemänniskans temavecka om journalistikens förtroende.

Artiklar under veckan:

Bloggläsare: Inte bra att försöka påverka

Jens Lagerkvist har kommenterat Mediemänniskans artiklar under veckan och han tycker inte att journalister ska försöka påverka samhället:

Vad driver en journalist? Jag tror att en överväldigande majoritet skulle svara ”för att påverka”. Den strävan står i konflikt med medias anspråk på objektivitet och den skildrande rollen. När journalisten ger efter för viljan att påverka och använder verktygen överdrift och undanhållande av fakta så sviker man sitt uppdrag. Journalisten har ett ansvar mot samhället att höja sig över sin personliga önskan att påverka.

Många journalister vill nog påverka genom att lyfta upp svåra problem för att få resten av samhället att diskutera och lösa dem. Men jag tror att det också finns väldigt många journalister som skulle svara att de vill informera om det som sker – så snabbt, sakligt och heltäckande som möjligt.

Signaturen Jenny skriver i sin kommentar att det är ett problem att vissa journalister visar sina åsikter medan andra försöker vara opartiska:

När jag frågade runt bland vänner och bekanta var det en sak som kom på tal flera gånger, och det var hur en och samma yrkesgrupp kan omfattas av både opionsbildare och yrkesutövare där honnörsorden saklighet, objektivitet och opartiskhet är av största vikt. Detta konflikterar och är ett problem tror jag.

Hård kritik leder till avskärmning

Signaturen Jenny reflekterar också över hur journalister tacklar hård kritik i kommentarsfälten:

Jag kan tänka mig att man som journalist inte ens vill läsa vad folk har tyckt om det arbete man utfört? Ett bra sätt att avskärma sig från dessa kommentarer kan ju vara att konstatera att det som skrivs där är skit, framfört av korkade människor. Men ett sådant konstaterande måste ju påverka innehållet i det man skriver?

Lasse Lundeberg skriver:

Visst är kommentarerna ofta otroligt korkade. Men som journalister är vi ofta för nedlåtande till dessa röster. Vi utgår från att vi har rätt och är goda. Det ger oss rätt att hata.

En av lösningarna – att rekrytera bredare?

Signaturen Omi hoppas att framtidens journalister inte är en så homogen grupp:

Journalistutbildningarna måste anstränga sig för att rekrytera bredare och redaktionerna måste också försöka få till en bredd bland sina anställda. Bara så kan man på ett trovärdigt sätt fånga in och rapportera om olika människors verklighet.

Jens Lagerkvist är inne på en liknande linje:

Jag tror att mycket handlar om LAS-skyddade äldre generationer som idkar politiskt färgad självselektion vid nyrekrytering och att detta lett till den nuvarande situationen där journalistkollektivet har politiska sympatier som avviker märkbart från allmänhetens.

En annan lösning – mer öppenhet?

Signaturen Wallin föreslår att redaktionerna blir mer öppna och kanske bjuder in mer människor på studiebesök. Jag är beredd att hålla med om att många myter om hur journalister arbetar nog kan dödas genom att mer aktivt berätta hur vi jobbar.

Journalisten TL skriver i en kommentar att journalister bör använda tydligare källhänvisningar:

För att öka förtroendet bör vi förstärka kvaliteten, redovisa våra källor (när det är möjligt) och hela tiden vara opartiska. Vi bör ha högre i tak och rutiner för att vända och vrida på vår egen journalistik. Vi bör vara självkritiska!

Håller du med? Kommentarsfältet är fortfarande öppet!

Nick Näslund
Mediemänniskan.se

Kommentarer:

  1. Jag tror inte att media självt förstår hur man rekryterar över ett åsiktsspektrum. Det är inte alls samma sak som åldersspridning eller minoritetsrepresentation.

    Medias breddning sedan 90-talet framstår för en utomstående som en orgie i unga arga feminister som ondgör sig över ”vita män”. (krönikörfacket)

    Konflikt säljer, men journalistiken gör oss sjuka. Där finns kanske en nyckel till förståelse.

    Vad gäller källhänvisningar, beräkningsunderlag och liknande så, ja, det borde ni verkligen. Källskydd är ett undantag och inte en ursäkt att helt utelämna källhänvisningar. Kommer ens gymnasister undan med det?

    I tidningarnas kommentarfält får man ofta kommentarer raderade om man anger källor med länk och det verkar inte spelar någon roll vilken trovärdighet källsajten har; om det är Avpixlat, Statistiska Centralbyrån eller Regeringen.se. Detta otyg motverkar värdeförädlande i kommentarfälten. Tidningarna verkar föredra att läsarna tycker och känner enkla kortfattade ting än att de kommer dragande med fakta och resonemang.

    Vill ni eller vill ni inte engagera läsarna?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *