fredag 18 augusti, 2017

Mediemänniskan

Resurs för nyhetsjournalister.

Journalistikens två grundpelare glöms bort

Under de första dagarna på journalistutbildningen fick jag lära mig två huvudprinciper. Två gyllene regler som var så viktiga att de lärdes ut i stort sett först under utbildningen.

När jag sedan kom ut i arbetslivet insåg jag att principerna var långt ifrån självklara i praktiken. På gott och ont blev det lite av en kalldusch. Själv fick jag både omvärdera och backa – men också klamra mig fast ännu hårdare vid journalistutbildningens rättesnören.

Vilka reglerna var?

1. Ha alltid minst två av varandra oberoende källor

Den här grundpelaren krackelerade ganska snabbt under mitt första vikariat. Och antagligen borde den formuleras om. Är det verkligen rimligt att kräva att dagens journalister alltid ska ha två källor?

Så går det åtminstone inte till. En av de vanligaste typen av artiklar är krim. I stort sett alltid är texterna eller inslagen byggda på en enda källa: polisen. Polismyndigheterna har oftast monopol på informationsflödet och det är mycket ofta svårt att få polisen att berätta detaljer snabbt – även när det inte spelar någon roll för utredningen.

Andra vanliga källor till nyheter är pressmeddelanden eller andra medier. Ibland finns två källor, men de är ofta inte oberoende av varandra. Exempelvis kan uppgifter i två olika medier ha samma grundkälla.

Även vid tyngre journalistik finns ofta bara en enda källa. Exempelvis när privatpersoner anklagar myndigheter eller företag för olika saker.

2. Hör alltid båda sidor

Nästa regel är mycket viktig för att medierna ska kunna vara trovärdigt opartiska: båda sidor måste få chans att komma till tals.

Även här insåg jag ganska snabbt att det fanns rejäla gråzoner. Ibland kunde jag slå upp tidningar och se den totala motsatsen. I andra fall fick båda sidor komma till tals – men vid helt olika tillfällen, till och med på olika dagar.

Det är i dag mycket vanligt att vissa medier hör den ena parten dag ett, för att sedan publicera bemötandet dag två. Det är också mycket vanligt att parter som anses ha stor makt i samhället helt ignoreras. Exempelvis statliga myndigheter eller politiker som tagit ett beslut.

Att höra båda sidor är förstås viktigt av flera skäl. Bland annat för att ansvariga ska få stå till svars. Men också för att båda sidor ska kunna komma med argument och kunna försvara sig.

För visst är det publiken som ska döma – inte medierna själva?

Det är något att tänka på, inte minst med tanke på den senaste veckans rapportering om den utvisningshotade flickan Hadille, där båda reglerna kan komma väl till pass.

Nick Näslund
Mediemänniskan.se

Kommentarer:

  1. Pingback: Tio myter om journalistik, del 1 | Journalisttips

  2. Regel 2 kan ju skapa problem med ”falsk balans” i frågor där den ena sidan tex representerar vetenskaplig konsensus. Global uppvärmning är ett aktuellt exempel. Att höra ”båda sidor” kan ge ett felaktigt intryck av att argumenten för resp mot global uppvärmning (orsakad av människan) är lika goda. Vad säger du om det?

    • Mycket bra iakttagelse! En svårighet som är värd att hålla i minnet.

      När någon kommer med osakliga påståenden bör journalisten alltid vara på sin vakt och granska det som påstås. Lättare sagt än gjort förstås.

      De som går emot vetenskapliga bevis eller ifrågasätter lagen förtjänar en tuffare granskning och motfrågor, tycker jag. Dessutom kan fakta förtydligas av journalisten, mellan citaten och åsikterna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *