torsdag 21 mars, 2019

Mediemänniskan.se

Inspiration och input för nyhetsjournalister.

Journalister om journalistik: noll kommentarer

Det snackas mycket om sociala medier inom journalistkretsar just nu. Hashtags är det heta och dialogen är framtiden. Men om ämnet som borde ligga oss närmast — journalistik — snackar vi förvånansvärt lite.

Jag surfar runt på branschtidningen Journalistens sajt. Här skrivs det om journalisternas och journalistikens förutsättningar, vardag och framtid. Noll kommentarer under de flesta artiklar.

Jag jagar vidare efter en bubblande branschdiskussion. Nu, när medielandskapet går på glödande kol, finns ju massor att prata om. Vad är journalistens roll i dag? Hur ska vi finansiera oss? Hur ska vi utveckla rapporteringen, granskningen, samtalet och dramaturgin?

Går in på Medievärldens sajt. Skånskan skjuter på sparpaketet. Noll kommentarer. Fajt mellan SVT och TV4 om public service roll. Noll kommentarer. Sju kända medieprofiler tycker till om hur näthatet ska tacklas. Ingen verkar bry sig, inte ens anonymt — noll kommentarer.

Liten grupp sköter diskussionen

Okej — inte för att jag tror det — men kanske är det något med redaktionernas sätt att hantera kommentarerna som gått fel? Kanske är de inte tillräckligt aktiva själva i fälten, så där sociala som vi bör vara? Kanske letar jag på fel ställe.

Jag öppnar Facebook. Där finns ju en del journalistgrupper, Journalistbubblan till exempel. Där har jag hängt en del, läst ämnena som tagits upp och även deltagit själv. Det som slår mig är att det är en liten grupp som är mest tongivande, och som skriver nästan alla inlägg. Kanske är det en naturlig effekt av hur forumet är uppbyggt? Majoriteten är hur som helst tyst.

Ensam bland 600 kommentarer

Själv skrev jag en artikel på SVT Debatt nyligen. Den fick över 600 kommentarer, men knappast var det journalister som tyckte till (jag läste de första 300). Jag var mig veterligen ensam journalist att bemöta kritiken mot journalistiken i just det kommentarsfältet.

Enligt Journalisten har SJF omkring 14 000 medlemmar som jobbar som journalister. Det borde ju räcka till en väldigt livlig debatt, till och med om lokal journalistik i avgränsade geografiska områden.

Kanske är det hos bloggarna som diskussionen förs? Jag surfar runt. De flesta inlägg på de journalistbloggar jag känner till har — noll kommentarer. Till och med hyperrelevanta uraskan.se.

Saknas ett forum?

Twittertaggen #journalistik, som jag själv följer och uppskattar, är främst monologer med retweets. Ibland uppstår korta diskussioner mellan några namn som man känner till. En handfull. Majoriteten är tyst.

Möjligen saknar svenska journalister ett forum, där de kan delta och diskutera? Alltså inte bara sitta och lyssna på en paneldebatt med intressanta människor och sedan gå hem. Utvecklingen sker ju i bubblet, diskussionen, mellan oss som bryr oss om journalistik.

Förklara och försvara

Det finns en ännu viktigare anledning också: att förklara och försvara journalistiken. Att i kommentarsfälten delta i dialogen om journalistik, bemöta kritik, och berätta att journalistik är något annat än att pumpa ut ocensurerat skvaller på Flashback. Förtroendet blir långt ifrån bättre av att vi är tysta.

Så — du som är journalist! På exempelvis Medieormen kan du läsa om frågor som berör dig — om verktygen och arbetssätten. Och om journalistikens framtid. Förresten, vad tycker du om den?

Nick Näslund
Mediemänniskan

Kommentarer:

  1. Intressant genomgång. Intressant också med tanke på att vi ”kräver” av läsarna att de ska kommentera och engagera sig.

  2. När jag läser kommentarerna på SVT Debatt-artikeln verkar det som om det är en ungefär lika liten men koncentrerad grupp människor som diskuterar där som i Journalistbubblan. Det är sant att kvällspressen har ett fenomenalt lågt förtroende hos allmänheten – vilket de många gånger har förtjänat – men fortroendet för några stora dagstidningar är fortfarande rätt gott och för public service är det närmast på topp. Kanske är det som brukar betecknas som ”allmänhetens förakt för journalister” något överdrivet? Självklart har även jag mött människor som inte vill prata med mig som journalist, och även de som öppet visat att de inte gillar ”sådana som mig”, men de allra flesta är vänliga, hjälpsamma och intresserade när jag ringer eller träffar dem.

    På det stora hela håller jag ändå med dig: det saknas en dialog om journalistik. Allra mest saknas den på redaktionerna där tidsbristen är monumental och 1A ofta får bli mallen för dagsjobben. Det om något riskerar att skada förtroendet för journalistiken.

    • Tack för medhåll och intressanta iakttagelser. Kanske är föraktet överdrivet. Kanske av samma lilla kommentarsmobb som hela tiden hävdar att journalister gör fel hela tiden.

      Med förhoppning om fler diskussioner om journalistik inom branschen!
      /Nick

  3. Bra text och jag håller med om mycket. Det är en ganska död debatt på många håll. Jag skulle säga att Publicistklubben borde reformera samtalet, bli mer moderna i sitt tänkande och kanske just erbjuda plats online att stöta och blöta tankar och idéer.

  4. Jag tycker att journalister har blivit rädda för att tycka. Arbetsgivare behandlar ju också sina medarbetare mer och mer som maskiner. Speciellt vikarier. Då blir man också som en åsiktslös maskin till slut.

    • Intressant, och synd om det är så förstås. Självklart ska vi journalister inte tycka till om politiska frågor eller liknande i ett öppet sammanhang om vi vill behålla trovärdigheten som ett skrå som försöker sträva mot opartiskhet – men vi måste ha åsikter och tankar om vad god journalistik är och hur vi ska jobba.

  5. Journalistikens framtid ser allt annat än ljus ut om vi ska tro alla de föreläsare vi haft under vår utbildning hittills. Jag läser på Skurups folkhögskola som har utbildat hantverksskickliga journalister sedan 60-talet. Gick in i detta med insynen att det är en tuff bransch, nu mer än någonsin. Men blir ändå nedslagen av att mötas av mer negativitet från föreläsare etc.
    Samtidigt, nyheter är nyheter, nyheter finns, det är bara att annat sätt att kommunicera dem vi behöver. Kanske vilar den bördan mer på affärsavdelningar och annonssäljare, att ta fram nya affärsmodellen. Vi journalister kan inte alltid se nyktert på problemet, en tredje part måste finnas.
    I tider när fler och fler journalister tvingas bli frilans och saknar därav den trygghet och ekonomi en redaktion förser hoppas jag att vi kan hålla ihop ändå. I nätverk och samarbeten. Vi har bara varandra och ska vi fortsätta kalla oss den tredje statsmakten, då måste vi hjälpas åt. Jag är rädd för att lämnas ensam när skiten träffar fläkten.

    • Bra slutsatser!

      Kan också känna att jag inte riktigt tänker nyktert när det gäller affärsmodeller. På den här bloggen skriver jag ofta om hur bevakningen kan göras på ett bättre sätt, inte minst på nätet, men ofta är det ekonomi och andra spärrar som hindrar redaktioner att satsa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *