fredag 17 augusti, 2018

Mediemänniskan.se

Journalistbloggen med 2 000 besökare i veckan.

Vi måste prata om den akuta kompetensbristen

#journokompetens Det är dags att ta kompetenskrisen inom journalistbranschen på allvar. I många år har man pratat om att utbildningarna sprutar ur sig för många journalister, men om sanningen ska fram: har detta verkligen skapat för många nyhetsjournalister?


Själv tog jag min examen 2006. Stolta, med en filosofie kandidat i ämnet journalistik, var det (faktiskt) långtifrån alla 60 i utbildningens årskull som ville jobba med nyhetsjournalistik. Några var intresserade av tv-redigering, nån ville jobba på kommersiell radio, några siktade redan då på informatörsjobb. Några kunde bara tänka sig att jobba med sport. En del ville jobba med magasin eller såg framför sig ett jobb med glada nyheter på röda mattan.

När alla dessa räknades bort blev resultatet en grupp personer som faktiskt ville jobba med nyhetsjournalistik. Flera i den gruppen såg inte lokala redaktioner som ett slutmål, utan ville vidare till Stockholm. För några var den absoluta drömmen att få jobba i flera veckor med granskningar, utan krav på snabba deadlines. Nu återstod bara en handfull personer som siktade på att gå diarierundor hos kommunerna.

I dag drömmer många nyutexaminerade om att slå igenom som bloggare, youtubers eller nöjes- eller livsstilsskribenter. Några av mina nya kollegor har ett starkt politiskt driv, och blir därför diskvalificerade på nyhetsgolven.

Hur många räcker upp handen?

Be journalistklasserna att räcka upp handen: hur många vill i dag jobba med att granska makthavare eller jobba i den snabba nyhetspulsen? Alltså sådant som det finns behov av på en vanlig nyhetsredaktion därute i Sverige? Kan de tänka sig göra det i Ystad, Jönköping eller Sundsvall? Hur många av dessa har passat på att skaffa sig multikompetens under utbildningen?

Flera medieföretag märker av detta nu. I kombination med en personalpolitik som innebär dels skräck för att anställa, dels skräck för att säga upp, nobbar många av de yngre kollegorna vikariatstafetten i branschen. Sugen på att flytta 20 mil för tre månaders vikariat, någon? Knappast. När det dessutom finns alternativ på reklam- eller informatörssidan – då väljer man det som är tryggast.

Ryktet har spridit sig

Varje år mejlar ett stort antal unga till Mediemänniskan och undrar vilka utbildningar de ska välja. ”Går det ens att bli journalist eller ska man ge upp direkt?” Det står klart att ryktet om branschens svårigheter har nått aspiranterna, redan innan de börjat sina studier.

Då riskerar många, kanske speciellt de driftigaste, att välja andra yrken. Efter 40 år tvingas journalistutbildningen på Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå nu att pausa sin utbildning, eftersom för få söker. Likadant i Kalix. Andra skolor har också dragit ner.

Efter över tio år i yrket har jag träffat åtskilliga journalister. Många av de mest kompetenta har gått på vikariat i flera år, utan att lyckas ro hem en tillsvidareanställning (”fast jobb” som det också kallas). En har skaffat sig ytterligare en utbildning och jobbar som informatör i teknikbranschen. En av de mest skickliga nyhetsjournalisterna jag träffat jobbar på PR-byrå.

Råddar de publikdialog och skildrar i bild?

Men äldre kollegor då? Alla de som sagts upp från lokaltidningar när pressredaktionerna tvingats dra ner? Många har gått vidare, skaffat nya jobb i andra branscher. Flera saknar multikompetens. Kan man rådda publikdialog i sociala medier, bildbehandla i Photoshop och sända direkt? Det är inte helt självklart att man har lyckats ställa om till branschens (och publikens) nya krav på en journalist.

Journalistbranschen, som omgärdats av ryktet att det är nästan omöjligt att få jobb, står nu inför en allvarlig kompetenskris. Kanske främst på lokal nivå, där merparten av svensk journalistik ska utföras. Det är dags att vi börjar prata om hur vi ska klara den utmaningen.

Kommentarer:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *