måndag 20 maj, 2019

Mediemänniskan.se

Inspiration och input för nyhetsjournalister.

Två hyllade metoder – som nu ifrågasätts

Här är två journalistiska dilemman – och hyllade metoder som plötsligt blivit ifrågasatta.

Jorden skakar under fötterna på den journalist som trodde att det fanns rättesnören som alltid skulle ligga fast.

Tidigare har jag bland annat skrivit om de journalistiska grundpelarna som inte alls visade sig vara så självklara när man avslutat sin utbildning och kommit ut i arbetslivet.

På senare tid har två hyllade metoder blivit ifrågasatta…

Kvittojournalistiken

Det här tog jag upp i min årskrönika som 2012 års största överraskning:

Å ena sidan har letande i kvittohögar varit en ledstjärna för svenska journalister sedan Britt-Marie Citrons avslöjande på 1990-talet. Att avslöja hur våra gemensamma medel, skattepengar, använts på ett slarvigt, oetiskt eller till och med olagligt sätt ses som själva sinnebilden för vad det journalistiska uppdraget innebär.

Å andra sidan kallas denna typ av grävande ”indignationsjournalistik” av sina kritiker, som menar att kvittojournalistiken låter makthavare komma undan en möjligen ännu viktigare granskning av sin verksamhet. Hur effektiva är myndigheter och vad får vi egentligen för pengarna? Kritiken gör gällande att vi inte har något svar på den frågan – däremot vet vi att cheferna på myndigheten har druckit vin för några tusen kronor.

Dramaturgin

I lördags var det dags för en ny jordbävning under fötterna. Denna gång i programmet Medierna som tog upp de grävande journalisternas dramaturgi.

Å ena sidan hyllas en god dramaturgi som reportagemakarens främsta verktyg för att hålla kvar publiken och berätta en historia på ett lättbegripligt sätt. Det finns ett problem, vi har granskat det, det här har vi hittat, nu ställer vi den som är ansvarig mot väggen. Granskande och ansvarsutkrävande journalistik, helt enkelt.

Å andra sidan får grävarnas dramaturgi hård kritik för att vara för svartvit och för att måla upp ansvariga makthavare som ”skurkar”. Ansvarsutkrävandet kallas ”underhållningsvåld” av kritikerna.

Slutsatsen?

Summerar man alltihop är det plötsligt inte så lätt att hitta någon generell konsensus kring vad ”god journalistik” egentligen är. Personligen hoppas jag att vi kan hitta ett tydligt svar på den frågan under 2013.

Nick Näslund
Mediemänniskan.se

Kommentarer:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *