onsdag 16 januari, 2019

Mediemänniskan.se

Journalistbloggen med 2 000 besökare i veckan.

Blir du hatad som journalist? Berätta!

journalistisk förtroendekris 2013Crowdsourcing | Tillsammans med Mediemänniskans läsare hoppas jag att komma närmare svaret på frågan om det går att göra något åt förtroendekrisen och hatet mot journalistkåren. Häng med och bidra med dina erfarenheter och idéer!

Två frågor till dig

Här är två frågor som jag gärna vill att du svarar på i kommentarsfälten nedanför, eller på Twitter. Min tanke är att sätta ihop kommentarerna till nya blogginlägg i ämnet.

  1. Har du, i din journalistroll, någonsin känt ett hat eller förakt från publiken? Berätta om dina erfarenheter!
  2. Vad tycker du att vi journalister ska göra konkret för att stärka vårt förtroende?

Bakgrund

En av de mest oroande tendenserna i dag är det låga förtroendet för journalister. Om inte folk litar någorlunda på det som rapporteras, kan det slå undan benen för hela systemet med en relevant, saklig och kritisk granskande journalistik.

Redan i dag grävs skyttegravar på nätet genom alternativa medier, där så kallad parajournalistik frodas. Ironiskt nog ger nätet, med sin enorma flod av information, möjlighet att stänga in sig och enbart följa informationskällor som bekräftar en viss typ av åsikter.

Åsikterna

Jag tror att de flesta journalister undviker eller missar vad som sägs om journalistkåren i många kommentarsfält på nätet. Här är några exempel på kommentarer den senaste tiden:

Ur Aftonbladets kommentarsfält:

Läser man Aftonbladet eller Expressen idag så får man bara till buds vad journalisten tycker och tänker. […] En sak till! Kommentarfälten under artiklarna. Dessa kommer aldrig upp när journalisten inte vill bli ifrågasatt, varför? Om vi nu lever i en ”Demokrati” så låt människor tänka och tycka vad dem vill utan en massa pekpinnar. Tack för ordet……!

Ur Ekots kommentarsfält:

LÄGG NER hela er verksamhet! Det går inte längre att försöka fösa befolkningen i den riktning era uppdragsgivare, det mäktiga väktarrådet, västs finansayatollor, önskar. Ge upp! Jag skäms å dessa ”journalisters” vägnar som ställer upp som medarbetare till Ekots och Studio Etts verksamhet.

Ur Aftonbladets kommentarsfält:

Folk har tappat förtroende för journalister, eftersom de inte återger läsarnas verklighet. Utan journalisternas våta dröm om hur samhället borde vara enligt dom

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson på Twitter:

Dagens mejl: Expressen ”domineras av skribenter med feministisk och miljökommunistisk agenda”. Och nyss kallades jag ”vänsterslödder”.

Ur Aftonbladets kommentarsfält:

Det gjordes hela hönor av enstaka fjädrar, det generaliserades, det skrämdes, det vinklades, och det som tidigare var vitt och svart blev plötsligt en grå sörja där man inte längre kunde lita till det tryckta ordet. ”Vita lögner” och ”Statistikmagi” florerar i pressen idag till den grad att man som någorlunda intelligent läsare inte längre kan fästa någon vikt vid det som förmedlas.

Så – har du blivit hatad? Och vad tycker du att vi journalister ska göra för att stärka vårt förtroende?

Nick Näslund
Mediemänniskan.se

Kommentarer:

  1. Jag är nu pensionär och har ej varit Journalist.
    Jag är en ivrig P1–lyssnare och följer P1 från morgon till kväll.
    Kvällstidningar köper jag ej sedan många år på grund av för dålig journalistik (Enligt min egen uppfattning)

    För ett par veckor sedan var den stora nyheten, på förmiddagen, i P1 något som hänt i Södertälje. Man rapporterade att ett Maffialiknande nätverk avslöjats och ett stort antal personer var häktade. Nätverket fanns även in i Kommunledningen!. Bl.a. talades om vårdbehövande personer som överhuvudtaget ej blivit vårdade. Dom närmast ansvariga var tydligen där någon gång i veckan. Man fann patienterna i sängarna där både säng och patienter var nedsmetade med urin och avföring.

    Döm om min förvåning då det som varit en jättenyhet på f.m. överhuvud taget ej nämndes på e.m. Jag kontrollerade då nättidningarna. Ingenting där heller! Inte heller TV på kvällen hade med ”nyheten”

    Jag tycker att denna händelse avslöjar hur Journalistiken i Landet bedrivs. Man rapporterar inte om vad som händer utan likt i Vitryssland , det som ”bör rapporteras” till medborgarna.

    Trodde i min enfald att jag kunde lita på nyheterna i P1 men den illusionen är nu borta.

  2. Om inte folk litar någorlunda på det som rapporteras, kan det slå undan benen för hela systemet med en relevant, saklig och kritisk granskande journalistik.

    Eh? Problemet är ju att nuvarande journalistik är osaklig och allierad med makten. Att folk inte litar på den är alltså något som är bra. Det är journalistiken som är dålig, inte faktumet att folk tycker att den är dålig…

  3. Hej!
    Jag som inte är journalist och inte hatande troll heller kan från en åskådarplats berätta om mina iaktagelser.
    Jag tror att Lasse Lundeberg sätter fingret på det som verkar vara den troligaste förklaringen. Lika barn leka bäst.
    Men samtidigt så kan man ju undra lite över varför skildringarna lutar så markant. För nog gör de väl det. Många journalister skriver in värdeord i sina artiklar, och med dessa värdeord skapar en stämning i artikeln. Värdeord är inte opartiska.

    Jag tror att det handlar mycket om att göra en karriär, att se till att man blir kvar när det ska skäras ner, skriva bekväma artiklar som rimmar väl med de som betalar ens leverne.

    Och varför inte? Nog fasiken hade man gjort likadant själv om man hade familj att försörja. Men jag tror inte vi ska bli förvånade om kappan vänds ifall den bris vi idag känner börjar vina hårdare.

    Från en som tycker att nötter är nötter, oavsett höger eller vänster, oavsett färg, oavsett kön.

  4. Varför blir man journalist? Vad driver en journalist?

    Jag tror att en överväldigande majoritet skulle svara ”för att påverka”. Den strävan står i konflikt med medias anspråk på objektivitet och den skildrande rollen. När journalisten ger efter för viljan att påverka och använder verktygen överdrift och undanhållande av fakta så sviker man sitt uppdrag. Journalisten har ett ansvar mot samhället att höja sig över sin personliga önskan att påverka.

    Om massmedia inte klarar av att skildra verkligheten får allmänheten en skev bild av verkligheten. Det är ett svek och intellektuellt ohederligt.

    Vad är poängen med massmedia om massmedia inte ställer de rätta frågorna?

    En konspirationsteoretiker måste svara: Desinformation.

    Den åsiktsdrivna skribenten väljer fakta som stödjer hans/hennes uppfattningar och gör i allmänhet oförsvarliga förenklingar av skeenden och politiska frågor. Delvis av tids- och platsbrist, men det är ingen ursäkt år efter år.

    Istället för att gräva och kritisera Sveriges reella makthavare sätter man ofta fokus och tummen på någon liten sverigedemokrat i valfri avkrok. Det är feg journalistik. Schablonjournalistik. Mallat och klart.

    Personligen anser jag att åtminstone kvällspressens journalister förtjänar sitt låga förtroende. Förenklande och fördummande hatjournalistik är vad de saluför, och har gjort så i årtionden långt innan ”näthatet”.

    • Hej Jens!

      Den här diskussionen, om journalister kan vara objektiva eller inte, är inte ny – men ständigt aktuell. Jag anser personligen att journalister alltid ska sträva efter att vara så opartiska som möjligt och inte ge upp det idealet. Men att nå absolut objektivitet är kanske en utopi, även om vi måste försöka.

      Vilka som är ”de rätta frågorna” varierar nog från person till person. Alla, inklusive jag själv, blir förstås irriterad på journalister som inte ställer de frågor som jag hade hoppats få höra. Men hur ska en journalist agera för att vara alla till lags? Och gynnar det journalistiken?

      Jag håller inte med dig om att svenska medier enbart granskar vissa partier eller politiker. Jag tycker mig ha sett granskningar och ”drev” mot politiker med väldigt olika partifärg de senaste åren.

      Du har nog rätt i att det finns journalister som vill ”påverka” samhället. Många vill nog påverka genom att lyfta upp svåra problem för att få resten av samhället att diskutera och lösa dem. Men det finns också väldigt många journalister som skulle svara att de vill informera om det som sker – så snabbt, sakligt och heltäckande som möjligt.

  5. Hej på er!

    Är minst sagt förvånad att denna fråga ställs!? Är det måhända en begynnande ”sjukdomsinsikt”? Enkel bot: sluta behandla läsare som mindre vetande varelser…..vi (dvs. jag och mina vänner) är j*vligt trötta på att bli ”uppfostrade” av diverse redaktionsanställda runt om i Sverige. Med era oikofobiska texter gör ni inget annat än förskjuter läsarna till utländska medier eller andra alternativa medier så som bland annat Avpixlat.info eller Fria Tider. Se verkligheten för vad den är istället, granska makten på ett mer ärligt sätt….just nu är ni enbart en sorts ”knähundar” som villigt skriver det som twittras ut från respektive partikansli. Detta är INTE journalistik…..därav att ni får mottaga medborgarnas besvikelse! (Tar nästan för givet att detta kommer raderas så fort det bara går….precis som brukligt :-/). Hälsningar från medborgare Robert Axelsson

    • Hej Robert!

      Det är nog den här inställningen som gör mig väldigt bedrövad. Alla journalister klumpas ihop och ses som en homogen grupp med en gemensam, dold agenda. Eftersom jag själv känner många journalister och har jobbat på flera redaktioner så har jag svårt att tro på den bilden.

      Är det verkligen att vara ”knähund” om man förmedlar vad de olika demokratiska partierna har för budskap? Det, tillsammans med granskning, tycker jag ligger i journalistens grunduppdrag.

  6. För några veckor sedan hade jag en vän hemma på middag, i skuggan av några glas vin och heta diskussioner rörande allt från politik, samhällsekonomi och sociala medier hasplade jag ur mig att jag tyckte att mycket av den journalistik som förs i Sverige idag mer liknar sensationsjournalistik än något annat. Jag hade tidigare under dagen läst ett par artiklar med mindre sakfel och lite vacklande journalistik så jag var väl lite missnöjd. Hur som helst, min vän är journalist men arbetar med en helt annan typ av texter, och hon är mycket begåvad så jag trodde inte att mitt tyckande skulle bekomma henne, om jag skall vara ärlig trodde jag att hon skulle hålla med. Det var aldrig min mening att ge mig på journalister som grupp, men jag uttryckte mig ju otroligt plumpt, det får jag erkänna. Hur som helst har jag sedan detta funderat mycket på vad jag egentligen tycker om journalist-Sverige och jag har försökt höra mig för hos vänner och bekanta om vad dom tycker.

    En fundering jag har haft är om det kanske finns för mycket distans mellan läsare och skribent? Kommentarsfunktioner och dylikt i press gör att journalister hela tiden måste värja sig för ilskna och nedsättande utrop. Jag kan tänka mig att man som journalist inte ens vill läsa vad folk har tyckt om det arbete man utfört? Ett bra sätt att avskärma sig från dessa kommentarer kan ju vara att konstatera att det som skrivs där är skit, framfört av korkade människor. Men ett sådant konstaterande måste ju påverka innehållet i det man skriver? Även om man är en enormt begåvad och erfaren journalist som gör sitt bästa i att försöka skapa sig en persona av en läsare som aldrig skulle komma på tanken att skriva ilskna kommentarer, och som är både klok och väl värd att presentera god journalistik för?

    Vidare så tror jag att vi människor generaliserar för mycket. Journalister ses nästan som en homogen grupp vilket är märkligt med tanke på att de arbeten som journalister utför skiljer sig åt. Jag tror dock inte folk har tappat förtroendet för journalister ”generellt”, utan snarare att det är vissa medier som folk ifrågasätter samt den journalistik som där förs.

    När jag frågade runt bland vänner och bekanta var det en sak som kom på tal flera gånger, och det var hur en och samma yrkesgrupp kan omfattas av både opionsbildare och yrkesutövare där honnörsorden saklighet, objektivitet och opartiskhet är av största vikt. Detta konflikterar och är ett problem tror jag.

    Det är också tuffare för journalister idag än tidigare eftersom det egentligen inte finns något en journalist kan skriva om som det inte finns läsare som vet mer om/tror sig veta mer om (förutom direkt nyhetsrapportering då). Skriver man om exempelvis barnfattigdom finns det alltid socialarbetare, poliser, kyrkligt aktiva, egen upplevda etc. som besitter verklig erfarenhet i ämnet. Dessutom kan alla idag göra sin egen lilla undersökning, genom att fråga/intervjua folk via sociala medier, bloggar, forum mm. Det har aldrig varit enklare att ”leka” journalist än det är idag. Detta ställer höga krav på journalister och jag tror att i framtiden kommer journalistisk ödmjukhet och ännu mer ”grävande” bli av högsta relevans för att läsarna inte skall sucka och stöna i kommentarsfälten.

    Ledsen att det blev så långt men jag tycker ämnet är mycket intressant!

    • Tack för din långa och intressanta kommentar, Jenny!

      Jag håller med om att man ofta generaliserar och ger hela journalistkåren kritik för vad specifika medier eller reportrar har gjort.

      Att det både finns åsiktsmaskiner och journalister som försöker att vara opartiska inom samma skrå är ett problem. Jag skulle vilja se mer saklighet och mindre tyckande om man kallar sig journalist.

      Du har helt rätt i att konkurrensen är mycket större i dag. Det gör att källhänvisningar blir mycket viktigare inom traditionell journalistik. Jag tror att vi journalister måste släppa rollen som ”allvetande” och istället redovisa var vi får allt ifrån.

  7. Jag upplever att inte det finns ett hat men val en misstro mot journalister. Jag tror att det beror pa att journalistkaren inte speglar befolkningen pa ett bra satt. Det ar en viss typ av manniskor som sysslar med journalistik, och detta syns ocksa pa vilken typ av fragor som kommer fram i rapporteringen – aven om journalisterna sjalva tycker att de gor ett bra jobb. Det ar till exempel ett faktum att de flesta journalister ar medelklass. I Stockholm bor manga av dem pa Sodermalm och valdigt fa i fororter som Rinkeby eller Fittja.

    Journalistutbildningarna maste anstranga sig for att rekrytera bredare och redaktionerna maste ocksa forsoka fa till en bredd bland sina anstallda. Bara sa kan man pa ett trovardigt satt fanga in och rapportera om olika manniskors verklighet.

    Sen vill jag bara saga att man inte ska ta hatet i kommentarsfalt pa alltfor stort allvar. Jag tror inte att det SD-troll som skriver att Expressen ”domineras av skribenter med feministisk och miljökommunistisk agenda” och kallar chefredaktoren for ”vansterslodder” vill ha en serios journalistik i vilket fall. Sadana manniskor avfardar anda allt som inte stammer overens med den egna varldsbilden.

    • Jag håller med om att journalister också är människor och därför antagligen påverkas av olika faktorer. En faktor är förstås vilken situation och vilka referensramar journalisten har. Jag tycker att du har en poäng i att redaktionerna har en läxa att göra för att undvika en för homogen rekrytering.

  8. Även jag har under många års tid märkt en minskad respekt för journalister. Min erfarenhet är ännu mer direkt. Telefonsamtal inför, och i, radiosändning. Inringare har med åren blivit ännu mer direkt konfronterande. Inte samma okvädningsord och råa ton som i skrift, men ändå. Å andra sidan förekommer öppenhjärtligt positiva, om de är på det humöret.

    Hur skrivande ”troll” känner och tänker förstår jag. Även om jag inte alltid håller med i sak. Visst är kommentarerna ofta otroligt korkade. Men som journalister är vi ofta för nedlåtande till dessa röster. Vi utgår från att vi har rätt och är goda. Det ger oss rätt att hata. På Journalistbubblan syns då och då kommentarer av samma kaliber som i kommentarsfält. Ofta för småsaker.

    Vad vi ska göra? Tja, stormedia är ju ägd och styrd uppifrån och visst känner man en drift att vara god medarbetare. Så där har trollen rätt. Det är ju tyvärr så att media ofta berättar det som passar överheten. Samtidigt som man låtsas värna de små. De används när det passar in i den berättelse som överheten vill ha ut. Inte annars. Det är ju detta som ger trollen bränsle.

    Så mitt svar är att journalistiken föder trollen. Samtidigt är jag medveten om att medicinen blir fler PR-kampanjer. Något som läsare idag bättre ser igenom. Det är vad som händer. Folk blir mer mediemedvetna.

    Vi journalister måste bestämma oss om vi vill göra karriär för de stora eller, likt fattiga konstnärer, göra ärlig journalistik. Vad det nu är.

    • Hej Lasse! Tack för din kommentar och dina erfarenheter.

      Jag håller inte riktigt med bilden av att mediernas ägare bestämmer vad som ska skrivas eller sägas, åtminstone har jag aldrig fått några sådana direktiv ovanifrån eller blivit censurerad.

      Att journalister försöker avskärma sig från trollens kritik är nog mänskligt. Samtidigt blir splittringen bara större och större. Förhoppningsvis kommer vi något närmare frågans svar genom att diskutera det, som här på bloggen.

      • Hej Nick,

        Ja, att skärma av sig från troll är mänskligt. Det är nedbrytande att ha att göra med det märkliga hat som ibland kommer fram. Det är då svårt att behålla ett öppet, känsligt och kreativt sinne. När jag läser troll utan att själv vara inblandad, så är det lättare att se mekanismerna och förstå trollen. Även om man inte håller med i sak.

        Vad gäller ägarpåverkan, så är det mer subtila funktioner. Ordet ”främlingsfientlig” kan appliceras. En viss sorts människor passar in på redaktionerna. Eller välkomnas, om man vill. Det är väl som i politiska partier, religösa sekter, jaktföreningar,… att visst beteende och vissa åsikter främjas. Man känner på sig vilka som kommer att få förlängt vik.

        Inte heller jag kan påminna mig så värst många direkta pekpinnar, och var därför länge frågande till hur alla kunnde vara så lika. Nu har jag mer distans till konventionellt redaktionellt arbete, och ser vad trollen ser, en skrämmande ensidig kår. Men att diskussion förs, är den enda vägen till förbättring.

        Lasse

  9. Har känt en ganska stor irritation från läsare, när det handlar om kontroversiella ämnen där de tycker att vi tar ställning. Men den kritiken kan ibland komma från båda håll.

    Det känns förstås inte roligt. Har ingen aning om hur vi ska komma till rätta med förtroendekrisen, men det är något som oroar mig.

  10. 1. Jag har blivit ”hatad”, eller åtminstone min journalistik. Det är inte konstigt, alla kan inte gilla allt man gör.

    2. För att öka förtroendet bör vi förstärka kvaliteten, redovisa våra källor (när det är möjligt) och hela tiden vara opartiska. Vi bör ha högre i tak och rutiner för att vända och vrida på vår egen journalistik. Vi bör vara självkritiska!

  11. De där arga kommentarstrollen kan ibland nå förbi ens skyddsmurar. De verkar verkligen tro på vad de säger, att vi journos har någon form av konspiration.

    • Jag kan hålla med dig om det. Ibland känns det riktigt kasst att mötas av en arg mobb när man själv är nöjd med sin journalistik. Men jag tror att de argaste haveristerna i kommentarsfälten har det värst själva. Vem orkar hata så mycket?

  12. Det här är ett ämne som vi inom kåren borde fundera över mer. Mitt i tidningsdöden förlorar vi även förtroende, vilket inte på något sätt förbättrar affären.

    Jag har känt hat och förakt i kommentarerna under artiklar, men aldrig face to face.

    Kanske bör vi öppna upp våra redaktioner mer. Bjuda in folk på studiebesök? Men hur kan man övertyga någon om att vi inte ljuger och att vi faktiskt i våra hjärtan vill syssla med kvalitativ journalistik?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *