lördag 16 februari, 2019

Mediemänniskan.se

Inspiration och input för nyhetsjournalister.

Dags att bekämpa myter om hur journalister jobbar

Skulle verkligen en redaktion hålla ett mord hemligt? 

Det räcker inte med ett enda mediemagasin i P1 och ett gäng nischade branschtidningar. Myter om hur journalister jobbar verkar kunna få fäste ändå.

Uppdaterad, längre version:

Jag läser Jack Werners intressanta artikel om en fejkad mordhistoria på Facebook. Någon har hittat på en kvinna, låtsats att hon har blivit mördad och sedan spridit detta via sociala medier.

En detalj i just den här storyn är att en del av bluffen var en myt om medierna: tidningarna hade inte skrivit något om mordet (som skulle ha ägt rum på en parkeringsplats) eftersom de påhittade förövarna bodde på en flyktingförläggning.

Det är naturligtvis helt orimligt. En liknande händelse hade tapetserat nyhetssajternas förstasidor.

Det påhittade mordfallet är ett i raden av fall där påhittade storys eller efterlysningar skickas runt i sociala medier — och där många av de som delar vidare inte reflekterar över frågan: är det verkligen rimligt att det här inte står i medierna?

Gruppen som delar vidare består inte bara av politiska nätsoldater som lägger motsvarande en heltid på mytbildningar. Det är även vanliga, hjälpsamma, människor.

Andra myter gäller hur journalistkåren går över lik för att skruva till en bra story. Att alla journalister tjuvbandar allt som sägs – och sedan dessutom publicerar materialet. Jag har själv nästan blivit kroppsvisiterad av vanliga intervjupersoner som inte haft något förtroende kvar för journalister, efter att ha matats med myterna.

Här slår den generaliserande mediekritiken åt alla håll – och gagnar inte någon. Kritikerna bör definiera vad de menar med ”medierna”. Är det tidningen Ridsport? Är det Norran? Är det MSNBC? Se & Hör? Aftonbladet? Kritikerna bör också plocka fram konkreta exempel, så att vi journalister kan svara, ta avstånd ifrån eller försvara en publicering.

Det är bra när medierna faktiskt ställer motfrågor och granskar mediekritiken. Det är också intressant att höra hur andra journalister resonerar om publiceringar och ställningstaganden. Ur detta möte föds insikter, både hos oss journalister och hos publiken.

Okunskapen om hur medier fungerar — och censurerar — verkar vara omfattande. Kanske är det dags att vi i det vardagliga nyhetsflödet också berättar hur vi resonerar. Varför vi inte publicerar detaljer och varför vi tar hänsyn till anhöriga och möjliga konsekvenser för den enskilde. Att vi, utanför mediemagasinen, har frågelådor där alla frågetecken kan rätas ut.

Då kanske fler skulle ställa sig frågan: är det rimligt att det här Facebook-mordet inte står i tidningen?

  • Intresserad av mediefrågor? Mediemänniskan finns på Facebook och på Twitter.

Nick Näslund
Mediemänniskan

Kommentarer:

  1. En myt som besannas i artikeln är att mediemänniskor ofta boostar obskyra vänsterbloggare som Werner, men samtidigt inte ens känner till namnen på de tyngsta ledarskribenterna på SvD (Rayman, Arpi, Gudmundsson)…

    • Vet inte vilka siffror som du lutar dig på i det fallet? Vilka röster som förstärks på opinionsplats beror ju oftast på vilken politisk inriktning tidningen har. Aftonbladet är till exempel röd på ledarplats, om det är det du menar?

  2. Pingback: Kolla källan | Jonas blogg

  3. Den hederliga journalistiken som inte existerar längre! Där tidningar väljer att censurera vissa ämnen..
    Har själv haft en lång debatt tillsammans med en redaktionschef, där han förklarade varför det censurerades och vad som censureras..

    • Vad menar du med censurera? Och vad menade redaktionschefen i fråga?

      Medier utelämnar förstås uppgifter dagligen, på grund av att det inte är ansvarigt att publicera allt som man får kännedom om, eftersom det kan få allvarliga konsekvenser. Skulle journalister publicera ”allt” skulle det inte vara journalistik utan nätskvaller. Jag tror vi kan vara överens om att det inte vore en bra situation.

      • Så klart utelämnar medierna massor. Journalistik är till stor del att välja bort information så att det som kommer med är intressant, nytt och relevant. Pressetik är väl inte helt fel det heller.

  4. Sverige är måste vara ett av de få länder där media har lika stor makt som de ledande politikerna, om inte mer. Vilket är konsekvenserna av ett demokratiskt misslyckande i och med att medierna (kvällstidningarna i synnerhet) tycks agera domstol då och då.

    • Det där är en svår fråga. Om mediernas uppgift är att granska: vem avgör vad som är relevant att granska? I slutänden finns säkert de som tycker att media ”agerar domstol” oavsett vad det är man granskar. Att bli granskad är förstås inte populärt.

  5. Svenska journalister måste sluta vara så vänstervridna också istället rapportera opartiskt. Att istället sluta försvara brottslingar genom att påstå att de mår dåligt, som att de inte förtjänar att få något straff överhuvudtaget.

    Om man istället medvetet vinklar sina nyhetsartiklar i propagandasyfte så har man ingenting inom journalistyrket att göra anser jag personligen.

    Egentligen vore det om vi öppnar för en arbetskraftsinvandring av kompetenta journalister från
    te x övriga Europa som istället kan rapportera objektivt, eftersom svenska journalister tycks uppenbarligen ha missuppfattat sin yrkesroll genom att istället utnyttja sin politiska propaganda.

    • Hej anonym kommentarsskrivare på nätet! Jag delar inte din uppfattning om att journalister generellt sett sprider politisk propaganda.

      Debatten om journalister är vänster- eller högervridna är mycket gammal. De flesta redaktioner får kritik för att både vara vänster eller höger – det beror ofta på vem det är som kritiserar.

      • Det verkar som att du Nick inte ser skogen för alla träden. Det är uppenbart att svenska journalister är mycket mer subjektiva i sitt arbetsutövande, om man jämför med journalistiken i många andra nordeuropeiska länder och att svenska journalister ena dagen skriver en nyhetsartikel medan man nästa dag skriver en ”ful” och ytterst subjektiv krönika, verkar vara något som inte hör till pressetiken. En seriös journalist bör absolut inte sitta på två stolar. Aftonbladets ”politiska stjärna”, är ett typexempel på hur det inte får gå till rent pressetiskt och även Expressens ekonomijournalist har visat sig vara en journalist som skriver ”fult” och subjektivt.
        När jag läser dina bloggar -mediamänniskan- så undrar jag om du verkligen följer med och läser vad som skrivs dagligen i svensk s k A-press.

        • Tyvärr är jag nog alldeles för intresserad av nyhetsförmedling för att inte hänga på nyhetssajterna dagligen :)

          Det verkar inte bättre än att vi har olika åsikter kring om journalister har dolda agendor eller inte.

          Jag kan också se att det finns en risk med att både vara opinionsjournalist eller ”tyckare” och att jobba med nyhetsförmedling. Dessa dubbla roller är inte självklara på alla svenska redaktioner.

          • Det är bara att läsa innantill och det finns vedertagna pressregler för journalister, medan vi som har olika åsikter inte behöver följa några speciella regler för att uttrycka våra olika åsikter.
            Ett exempel är att Aftonbladets chefredaktör anser att de som inte delar Aftonbladets syn på Lundins oljeaffärer i Sydsudan, där man t. ex anklagar och påstår att utrikesministern gjort sig skyldig till folkrättsbrott, har en annan och felaktig världsbild än vad Aftonbladet m. fl. har.
            Där kan man fråga sig om om journalister/publicister har dolda agendor eller inte.

          • Jag har jobbat länge på dagstidningar. Att skriva krönika om ett ämne man själv bevakade var länge tabu. Jag tyckte att det blev en viss uppluckring de senaste åren, men det var alltid ett dilemma och diskussionsämne på redaktionen om hur balansgången skulle skötas.
            Vi skulle vara mer personliga och skriva mer i form av blogg och krönika och liknande genrer. Och det var väl bra om den som var mest insatt skrev om ämnet? Samtidigt svajade det till i trovärdigheten när reportern visade sig ha en personlig uppfattning. Å tredje sidan ansågs det ärligare att faktiskt redovisa denna uppfattning om den nu fanns. Å fjärde sidan ville vi göra vårt jobb och sköta om våra eventuella uppfattningar på fritiden.
            Jag har mött ytterst få kollegor som använt jobbet som ett medel för att driva sina egna frågor. Hur mycket de än har brunnit för en politisk linje eller något annat samhällsintresse har alltid nyhetsvärdet kommit först. Och skulle någon halka till finns det kollegor och nyhetschefer som påminner om att det är tidning vi sysslar med. Det finns många riktiga problem i medierna som verkligen är problem.

  6. Du skriver, ”Kritikerna bör också plocka fram konkreta exempel, så att journalister kan svara, ta avstånd ifrån eller försvara en publicering.” Där håller jag med dig. Men det finns lysande exempel på att vissa journalister/publicister inte svarar på kritik över huvud taget. Ett konkret exempel är lillpojken från Eskilstuna som f n är chefredaktör på Expressen. Han brukar i många fall bemöta kritik med arrogans och självgodhet, istället för att på ett korrekt sätt bemöta den kritik han får. Ta t.ex kokainhistorien som handlade om att en mycket känd tv-profil m.m. blev uthängd i den allra högsta grad i bl. a ovannämnda kvällstidning och att då lillpojken från Eskilstuna besvarade kritiken med att ”det finns vedertagna regler” för hur denna tv-profil skulle ha handlat för att undvika det otroligt häftiga drev som sattes igång med lillpojken från Eskilstuna, som alltid framhåller att han är chefredaktör för en stor dagstidning, i spetsen. Är det så du menar att det ska gå till?! För övrigt, så är det inte helt främmande att påstå att Expressen nu i dagsläget håller på med någon form av registrering då ovannämnda chefredaktör i sin blogg skrev att de skulle bevara vissa namn från de webbsajter som ”hackats” och dessa bevarade uppgifter använda sig av i framtida eventuella åtal i samband med olaga hot mot journalister. Jag är ingen jurist, men tycker det verkar vara en typ av registrering som är förbjuden i svensk lag.

    • Hej!

      Nog finns det fall där journalister är dåliga på att svara, eller förklara. Bland annat därför skrev jag mitt blogginlägg ovan.

      Nu är inte Expressens chefredaktör närvarande och kan försvara sig, och jag kan omöjligt svara för honom eller för tidningen i fall jag inte känner till.

      Journalister har stor möjlighet att inneha stora mängder data som arbetsmaterial.

      • ”Journalister har stor möjlighet att inneha stora mängder data som arbetsmaterial.”

        Vad är det för bullshit-svar på en fråga om det moraliska och lagliga i förfarandet?

        Med ”möjlighet”, menar du möjligtvis ”rättighet” eller liknande?

        Har ”journalister” större rättigheter och mindre krav på moral än folk i allmänhet?

        • Ja, för journalistiska ändamål finns exempelvis undantag från personuppgiftslagen;

          ”Om personuppgifter behandlas för sådana ändamål är behandlingen i princip undantagen från personuppgiftslagens bestämmelser. Det måste emellertid fortfarande finnas en lämplig säkerhet för de personuppgifter som behandlas.”

          Källa: http://korta.nu/l4pfi (datainspektionen.se)

  7. Men Nick Näslund, om vi skulle undvika det allmänt slarviga uttrycket medierna, och i stället prata journalister, så finns det en grupp som särskilt utmärkt sig med utfall som i sin genre varit på lika låg nivå som vissa s.k. ”hat-utfall”. Anledningen till att de journalisterna vågar uttrycka sig i sitt eget namn är att de står i skydd av sina likasinnade kompisar och en större tidning.
    Sedan finns det andra som inte faller in i tanklöst drev utan verkar tänka själva och tänka klart T.ex. Marika Formgren. Ivar Arpi, Sanna Reyman, Per Gudmundsson. Men är de i minoritet?
    Vad tycker du?

    • Birger, jag håller inte med dig i din uppdelning av journalisterna. Namnen du nämner känner jag inte till (jag är extremt ointresserad av namn på journalister i allmänhet, så det är därför).

      Om du är kritisk mot en viss tidning eller redaktion, så tycker jag att du ska ta upp kritiken med dem. Min uppmaning till redaktionen är att svara dig och förklara hur de har tänkt. Det är viktigt att journalister är så öppna som möjligt, utan att för den skull röja källor.

      I allmänhet: Näthat är ett stort problem och drabbar många oskyldiga. Även detta bör granskas, precis som många andra samhällsproblem. Eftersom näthatare i många fall är okända privatpersoner, får man förstås gå försiktigt fram med namnpublicering och väga varje publicering på våg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *