söndag 8 december, 2019

Mediemänniskan.se

Inspiration och input för nyhetsjournalister.

Liten checklista för debattörer som vill kritisera media


Som vanligt efter vågskvalp inom politiken eller andra stora nyheter följer nu en enorm debattglöd och vilja att kritisera journalisterna. Här är några punkter att fundera på innan du avfyrar en skur av mediekritik.

  • Tänk efter vilka du vill rikta din kritik mot. Är det alla svenska journalister? Är det all typ av media? Är det de politiska kommentatorerna? Är det en viss politisk kommentator?
  • Är dina teorier rimliga? Min matematiklärare sa alltid att jag skulle fundera över om svaret på en fråga var rimligt. Om det inte verkade vara rimligt fanns en övervägande risk att svaret inte var rätt. Är det till exempel rimligt att alla journalister och mediehus har en gemensamt fastslagen, men ändå hemlig, agenda att avsätta höga politiker från olika läger? Som Littorin, Stegö Chilò och Juholt?
  • Har du blandat ihop bestialisk jakt med viljan att rapportera om stora nyheter? Är det osannolikt att journalister, som arbetar med att hitta och vara först med nyheter, intresserar sig extra mycket om det stormar runt en stor och viktig politisk företrädare?
  • Beskriv hur du vill att medierna ska agera! Om du tänker rikta kritik, hur ska rapporteringen ske? Ska journalister till exempel strunta i sina källor och bara berätta det som partiernas presstalesmän talar om på organiserade pressträffar?
  • Använd gärna konkreta exempel i din retorik. Peka på faktiska fall som kan ge stöd för din magkänsla och koncentrera dig på dessa fall.

Jag har tidigare skrivit om vad jag tycker om generaliserande mediekritik, bland annat på Second Opinion i den här artikeln.

Håller du med mig? Skriv en kommentar här nedanför!

Nick Näslund
Mediemänniskan.se

Läs också:

Är det farligt och skadligt att medverka i media?

Vad händer om nyheter filtreras utifrån trovärdighet?

Är transparens den nya objektiviteten?

Parajournalistiken är förvillande lik journalistiken

Ny sajt betygsätter journalister

Kommentarer:

  1. Hej!
    En intressant och viktig diskussion! Ett annat inlägg som jag också tyckte var intressant i sammanhanget var Andreas Mildners i Sydsvenskan:
    http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1604462/Juholt-utraknad-med-medielogik.html
    Han skriver bland annat att ”Den viktigaste kritiken mot medierna handlar inte om huruvida Juhultaffärerna var ett utryck för ett drev eller inte, utan att deras dramabyggande helt håller på att förändra villkoren för politiken.” Om det stämmer är det värt att fundera över.
    Allt gott,
    Abigail

  2. Problemet med ovanstående synsätt är att mediakritiker inte alltid (eller oftast) hittas utanför fackkunskapen. Samtidigt är det fackkunskapen som har tillgång till och kunskap om hur megafonen fungerar. Jag tycker att tyckare har en tendens att tycka om … allt. Och ve den som tycker något annat.
    När jag plåtade brukade jag tala om fotografus socialis, eller flockbildaren. Om man väljer ett aningen annorlunda perspektiv kan man kanske hitta den lite annorlunda vinkeln, men vem vågar chansa.
    Det jag försöker säga är att kritikern inte vill bli kritiserad (vem vaktar väktaren), att pressens pack levererar det som redaktionen förväntar sig, att detta leder till enkelriktningen och att den annorlunda vinkeln inte är intressant.

    • Jag håller inte riktigt med om att den annorlunda vinkeln inte är intressant. Jag vill påstå att det diskuteras mycket kring hur redaktionerna kan ta ”grejen” ett steg vidare och skildra den ur nya perspektiv.

      Ofta är det ju de fotografer som vågar gå utanför flocken som får den bästa, och mest hyllade, bilden. Vem vågar stå kvar i flocken i dag?

      Media är i stort behov av kritik, det är riktigt. Men den måste vara saklig och konkret. Att ”allt är skit” som många debattörer nu verkar flagga för håller inte.

  3. Hallå Nick! Läste din checklista och nog har den sina poänger. Men det är också vanligt med omotiverat generalisernade motkritik från anklagade medier: ”våra kritiker är konspirationsteoretiker”. De seriösa kritikerna hävdar inte att det föreligger hemliga överenskommelser bakom låsta dörrar, utan oftast att journalister brister i objektivitet i en drevsituation. Du frågar: ”Är det osannolikt att journalister, som arbetar med att hitta och vara först med nyheter, intresserar sig extra mycket om det stormar runt en stor och viktig politisk företrädare?” Svaret är nej, det är naturligtvis inte osannolikt, men den intressanta frågan är vad som uppfattas som ”stora” och nyheter och varför. Man kan nog misstänka att nyheter som går i samma riktning som drevet rent psykologiskt anses mest angelägna och relevanta, och därtill finns även den kommersiella aspekten: publiceras mer balanserade artiklar, t.ex. om sådant som skulle kunna utgöra förmildrande omständigheter i fallet Juholt, så är risken att man tar död på den värsta folkliga indignationen och därmed på folkets benägenhet att köpa lösnummer och förse artiklar med klick. Säkert spelar också prestige in. Om man har satt igång ett drev är man nog mindre benägen att publcera nyheter som indikerar att de ursprungliga krigsrubrikerna nog var överdrivna.

    Vad leder detta till? Låt oss säga att stor kvällstidninng X har lyckats beslå känd politiker Y med att ha erhållit en moralisk tveksam lägenhetsersättning, varvid man proklamerar att reglerna för ersättningar är glasklara. Det som sedan händer är att det visar sig att reglerna INTE är glasklara och att politiker från andra läger har gjort samma misstag. För dessa senare fakta någon större uppmärksamhet? Får de andra lägenhetsfuskarna löpa gatlopp? Nej, så blir det inte, av de skäl som jag angav ovan.

    Till detta kan läggas att drevsituationen ofta verkar förvrida chefredaktörers ömdöme i allmänhet. Under Juholtaffären fick Aftonbladet för sig att slå in på en ny väg, som vi kan benämna ”icke-journalistik”. Man la helt enkelt ut källmaterial, Juholts räkningar, på hemsidan och sa till läsarna: ”hitta skiten, ni”. Traditionellt brukar ju journalistens uppdrag vara att granska materialet för att se om där finns något av publicistiskt värde, en ”story”, eller inte. Genom detta grepp insinuerade man, vill jag påstå, att det sannolikt fanns saker att hitta, och jag kan till nöds förstå hur en chefredaktör kan ha ansett detta motiverat, givet det allmänna nyhetsläget. Men i så fall menar jag att tidningen har en förpliktelse att också redogöra uteblivna resultat av granskningen, och detta skedde mig veterligen inte. Scoopen uteblev uppenbarligen och då släppte man saken helt; man sa A men hittade inte B.

    Det finns mycket mer att säga om detta men tiden tryter.

    Allt gott, grönsaksnisse.

    Terje

    • Nog kan båda sidor falla offer för generaliseringar. Det är lika fel åt båda hållen.

      Nyhetsvärdering går alltid att diskutera. Själv tycker jag att det som rör ledaren för Sveriges största parti är värt en hög prioritet. Men sannolikt har inte alla medier gjort en klok nyhetsvärdering utifrån din eller min smak. Det mest effektiva sättet att råda bot på dålig journalistik är att inte efterfråga den. När mina kollegor går ut på stan och pratar med folk verkar en majoritet tycka att medierna gått för långt. Samtidigt fortsätter de att besöka Aftonbladet och Expressen, som de är mest kritiska mot.

      Att medier vill ha läsare och tittare är för mig inte förvånande. Det är bra att fler kommer till insikt om att en ingrediens i nyhetsvärderingen är att locka människor att läsa, lyssna eller titta. Samtidigt vill journalister också ge människor information om det de vill ha. Tillgång och efterfrågan styr, med viss brutalitet.

      Din rubricering på den inom branschen hyllade crowdsourcing-metoden är verkligen tankeväckande! Ser man det som ”hitta skiten, ni” så sätter nog många sina ideal om läsarmedverkan i halsen. När Wikileaks-dokumenten publicerades kan jag tycka att metoden var relevant, kanske inte i det här fallet.

      Allt gott, Terje!

  4. Jo visst, men att stå utanför Juholts radhus och vänta på att han skulle komma efter vu-mötet kändes inte så jättebra. Och när han kom: ställa frågor om hur det kändes att typ vara Håkan Juholt just då. Jag vet inte. Det känns ju inte bra. Det känns som att man hetsar en person till att fatta ett beslut, kanske. Men jag vet ju varför vi stod där och väntade: om han hade sagt att han skulle avgå då så skulle vi vara först med nyheten. Det tjänar ju egentligen ingen annan än medialogiken först är bäst. Men vad offrar vi?

    • Eftertanke och utvärdering är alltid bra. Kanske gick vissa medier för långt i vissa fall. Kanske bör den kritiken nå fram till de som är ansvariga. Jag minns en period då public service såg ned på kvällspressen som hängde utanför politikers bostäder. Nu gör man ofta likadant. Att vissa beslut går att diskutera och klandra innebär inte att en generell mediakritik är relevant.

  5. +1! Många verkar ha glömt att offer har gjorts inom alla politiska läger. Skandaler kan blossa upp när som helst, men det är klart att det svider. Ska tidningarna sluta att skriva för det?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *